Fru Nord❤️

Här sitter jag, ensam i köket och hör visaren på klockan ticka.. 

Tiden... Tiden stressar mig... 

Vi har inte så mycket tid... 

Jag har liksom blivit varse om det nu. 😔

Jag har, som så många andra, tagit så mycket för givet...

 Idag slutade jag med det... 

På eftermiddagen idag träffade jag min morfar & min storebror från Värnamo... mormor var ute på lite vift med min moster, till Rättvik för att lämna min kusin på skolan där. 

Morfar hade sagt åt henne att åka med... "för hon behövde få komma ifrån allt..." 

Han påpekade att hon inte hade det lätt... han såg det, men de pratar inte så mycket. 

Så började han prata om

Praktiska saker som han håller på att fixa för att "han snart inte finns mer"... 

Alltså på riktigt... Mitt hjärta går i tusen tusen bitar... 😭

Mormor går liksom där å vet att den hon älskar, den man hon varit tillsammans med sen hon var typ 16 år (hon är 83 nu) snart inte kommer vara där med henne mer. 

Å morfar då... som går och vet att varje dag äter den där cancern upp honom lite till, att snart finns han inte med alla oss mer å han planerar liksom sin egen död på nåt sätt... 

Allt känns så sjukt... 😔

Det gör så vidrigt jävla ont i hela mig & jag vill bara krama om dom, rädda dom båda från det här å slippa se hur mycket dom lider. 😢

Å det är fan bara början. 😔😢

Tiden ja... vi har så lite tid kvar ihop å det ger mig en hemsk panik. En klump i bröstet, svårt att andas å tårar som sprutar. 

Jag vill bara berätta för honom hur tacksam jag är för allt... 

för allt han gjort för mig, för att han alltid varit den enda manliga- vuxna tryggheten för mig under min uppväxt och berätta för honom hur mycket jag uppskattar att han alltid funnits där.

Det vill jag verkligen säga, innan det är för sent... Men hur säger man en sådan sak till någon, utan att trycka upp i ansiktet på honom att tiden snart inte finns för honom mer?? 😳😥

Tiden... jag hatar tiden...