Så är det lördag-kväll & lugnet har lagt sig... 


Vi har hunnit med fika hos svärföräldrarna, lunch hemma och så åkte jag till mormor & morfar. 💕

Där var det full liv... Moster och mina kusiner var där också... 

Hittade på min nallebjörns-morfar parkerad på sin säng... 
Kröp upp bredvid och bara var där en stund. 🙏 
Vi pratade lite... Jag är liksom inte rädd för att fråga hur han mår, om han har ont & hur det var i Uppsala... 

Idag byttes smärtlindringen ut till starkare tabletter också... Hoppas det funkar 💕

Iallafall... Han berättade om Uppsala... Om provtagningar som gick snett... Man hade stuckit och stuckit och missat & han tyckte det blev en frustrerande situation... 😕

Han berättade om 1L kontrastvätska som skulle drickas på en timme (han som knappt fått i sig två glas vatten under en hel dag), stressade röntgensköterskor som tjatade om tiden han drack på, samtidigt som han satt där och hulkade... Han ville bara hem sa han.  Å hans svar till en stressad sköterska hade varit "vet du!? Jag skiter i tiden!! Jag KAN inte mer... Jag försöker & försöker, gör så gott jag kan... Men jag klarar inte det här!!" 😔

DÅ hade hon lyssnat och insett att han inte mäktade med mer.. 😕 

Jag som jobbar på sjukhus, med människor, sjuka människor, anhöriga, människor som frisknar till igen, återkommande patienter
- you name it... VET hur viktigt det är att vara lyhörd & inte bara köra på och säga "Jo! Det här går visst!! Kom igen nu!!" Å det gör mig frustrerad att morfar hade det så där 😕
 

Han fortsatte sen berätta: 
"När de frågade mig där i Uppsala om jag verkligen bestämt mig eller om jag ville fundera ett dygn till, på om jag vill prova cellgifter i ett lindrande syfte, sa jag bara: -Jag har tänkt över mitt liv 100 gånger, jag vill ändra på att jag jobbade borta så mycket jämt.. att jag inte var närvarande med min fru och mina barn. 
Jag vill bara hem nu. Hem och vara med mina nära nu den sista tiden." 😔💕

Här flikade jag in med att jag respekterade honom för hans val & att han måste välja helt själv... Då kramade han min hand lite extra... 💕

Men jag tycker faktiskt så!! Vad har vi anhöriga för rätt att säga "nej, kämpa! Ge inte upp!" När han själv, 81 år gammal, känner att han faktiskt inte orkar? 
Det vore bara väldigt egoistiskt av oss 😕💕

Han höll min hand... Vi låg där bredvid och bara höll i varandra en stund.💕 Sen snyftade han... 

Han berättade hur stolt han var över mig, att han tyckte jag var en sån genomsnäll och fin människa... att jag var så enormt omtänksam och mån om andra jämt. Sen sa han "Du förstår... Mitt liv är ett rent helvete just nu & jag vill bara att det ska ta slut. För jag har bestämt mig & jag vill inte det här nå mer..."  Fina, älskade morfar💕💕

Kramade om hans hand lite mer, kröp lite närmare honom och la mitt huvud mot hans... Kände doften av hans rakvatten... av morfar 💕 
 Sa sen "Jag förstår dig. Du får känna så & det är helt ditt val. Jag finns här. Vi gör det här tillsammans". 

Hans svar blev "Vad skulle vi på riktigt göra utan dig, Johanna? Du har alltid hjälpt oss så mycket & gör det nu med!! Jag kommer aldrig kunna kompensera dig för det..." 

Det var skönt att då få svara "Så mycket som ni alltid funnits för mig, så mycket ni alltid ställt upp och tagit hand om mig... Det är min tur att finnas för er nu." 💕

Låter kanske sjukt mitt i allt det här... Men jag börjar fundera på om jag faktiskt håller på att uppfylla en av mina grejer på min Bucketlist... Den grejen var "att göra något för en annan människa som gör skillnad..." 

Det kanske är just det jag gör nu? Jag hjälper min fina fina morfar att avsluta det han själv känner att han måste avsluta, förbereda för sig själv och för mormor för att sen kunna få ro... 

Jag står fast vid mitt ord. 
Jag finns där hela tiden... om jag så ska vara där tills hans allra sista andetag, om han inte vill vara själv då...
För döden skrämmer inte mig... 
Jag har varit med om det förut... inte med nära så, men på jobbet. Döden kan vara det som befriar en människa från ett rent helvete & äntligen gör så man är fri. 

På nåt sätt är det dessutom så förbannad skönt att jag har den synen jag har på livet...  Jag tror nämligen inte att allt tar slut när man dör... Jag tror att man är med sina nära & kära, fast man inte syns... Men själen finns på nåt sätt kvar... Jag tror inte att allt bara blir svart, är slut på en sekund... 🙏


Nästa vecka kommer bli konstig... Hemliga uppdrag, min pappa har varit död i 2 år den 28onde, morfar är knalldålig... herregud... 

Laddar som fan, mentalt just nu. 😳🙏

Mys och energiladdning med älskling nu ❤️


Godkväll! ✨

Kommentera

Publiceras ej