Hej Lördag!
Idag har jag jobbat & sen efter jobbet tog vi bilen ned till kyrkogården, parkerade där och tog en promenad längs strandpromenaden... Bara Vi två ❤️ Vj slank in i ishallen en liten sväng och tittade ett par minutrar på matchen som var där och då... Nostalgi att hänga i den där hallen!😃
Jag älskar att umgås med Min Man! Vi har liksom roligt ihop! Vi pratar om allt, vi skrattar verkligen och jag behöver liksom inte hitta på massa saker eller umgås med massa folk för att det ska kännas som att "det händer något". Sa senast nu ikväll hur mycket jag faktiskt uppskattar våra hemmakvällar. Hämtmat, mys i soffan, inga måsten å VI-tid 😃❤️
Ah åter till promenaden:
Det var så avslappnande och mysigt att gå där, bara vi två, i mörkret... Känna den friska luften och prata om allt mellan himmel å jord.
Vi konstaterade att vi känt till varandra nu i 14 år! 😃 Det är fanimej rätt mycket 😃 å hela tiden, år efter år, har denna Man alltid väckt något hos mig.
Han gjorde mig nervös med sin närvaro, jag blev pirrig och generad och han var alltid den där jag tyckte var så himla Fin.🥰
Jag vet inte hur många gånger jag skrivit direkt till honom att "en dag ska du fanimej bli Min" 😃❤️
Idag har jag funderat en del på hur jag varit förut... Jag uppfattades som en bortskämd "rik unge" som fick allt hon ville, hade allt å var högljudd osv. Det var bara en jävla fasad allting... För jag är egentligen en av de mest osäkra personer man kan träffa. 🤔
Jag verkar stenhård och lite stöddig utåt men är egentligen så in i helskotta rädd för att folk inte ska gilla mig, tror att jag aldrig duger som jag är & att jag måste passa in i någon sorts mall...
Jag har alltid tidigare känt att något fattats... 😕 Har
Ständigt haft ett kryp i kroppen, en rastlöshet, en inre stress över att någonting bara känns fel.
Jag har flyttat 11 gånger sen jag var 15 år och varit mycket utomlands, för att jag aldrig känt mig hemma någonstans.
Hela tiden har jag försökt liksom hitta något som är en trygghet... Hitta en plats där jag känner mig lugn å hemma... Men jag har tidigare aldrig lyckats... 🤔
Tills för snart 4 år sedan.
När jag träffade Min A släppte jag precis allt av det jag hade innan...
Jag skulle "ha Adde" till vilket pris som helst! ❤️
Jag har aldrig någonsin ångrat det..!
Allt gick rätt så fort mellan oss, men Vi kände ju redan varandra sen flera år tillbaka... Som vänner iallafall... Men vi har lärt oss väldigt mycket nytt om varandra, längs vägen 😃
Vi har stundtals haft det riktigt kämpigt och ställts för vägval där vi kunde valt att gå... Men ingen av oss gjorde det.
Vi försökte istället lite till & det gjorde oss istället starkare och hur jobbigt än saker varit så lärde vi oss något av det. ❤️
En IVF-resa är också minst sagt ett prov på förhållandet. Många äktenskap och förhållanden tar slut under sånna kämpiga förutsättningar... Det tar nämligen på individen i sig och som par - mer än man någonsin kan tro. 😕
NU börjar jag känna igen mig själv igen... Johanna. 🙂
Den som har tålamod, är glad och sprallig och som är en glad skit.
Nu har jag liksom börjat landa igen. Det är skönt och känns tryggt, som att allt går åt rätt håll med mig själv liksom 😃
Idag gick vi iallafall där, längs strandpromenaden & jag sneglade på Min fina Man - i skenet av gatlyktorna.
Tänk att Han är Min!❤️
Tänk att Vi KLARADE det!
De värsta tänkbara dalar och prövningar har VI tillsammans tagit oss igenom och jag överdrivet inte när jag säger:
Första gången någonsin känner jag en innerlig trygghet med en annan människa. ❤️ En stabil grund, att Vi har något som är värt att verkligen kämpa för och aldrig ge upp... :’)
att vi tar oss igenom jobbiga saker, likväl som roliga saker - tillsammans.
Vi pratade även om att vi båda är överens att vi liksom till och med kommit så långt att vi ärligt skulle kunna säga åt varandra om det inte skulle funka... Att man inte skulle gå bakom någons rygg eller vara kvar i något "bara för att". Nej då skulle vi tillsammans lösa allt på bästa sätt för barnen osv å vara ett team så...
MEN det ovanstående finns liksom inte alls i tankarna nu! Nej, jag känner verkligen att jag litar på honom till 120% och Vi vet vart vi har varandra 😍❤️
Tro mig! När vi tjafsar eller blir osams så är det som ett stort åskmoln här hemma.. Båda har humör som fasen 😂 MEN det är väldigt sällan vi varken tjafsar eller bråkar å ibland behöver man göra det med... 🙂 Men liksom för första gången någonsin känner jag att han faktiskt inte försvinner ifrån mig, bara för att vi just där och då är oense eller tycker olika😃
För första gången någonsin känner jag en kärlek, så jävla djup och stark att det nästan värker lite i hjärtat. ❤️ Känslor jag faktiskt inte upplevt förut.. För så här djupt in i hjärteroten, in i själen, har jag aldrig känt för någon annan förut. ❤️
Efter snart 4 år är jag fortfarande bubblande kär i samma människa!!😍
Å vet ni? Jag vill varken resa runt för att lindra någon inre stress eller flytta för att försöka hitta ett lugn... Det behövs inte längre! 🙏
Det jag just nu upplever är att jag börjat varva ned mer och mer, börjar bli en lugnare Johanna (som jag vill vara) & för en gång skull kan jag, med handen på hjärtat, säga att Jag har hittat Min själsfrände, Min allra allra bästa vän & livskamrat...
Jag har hittat HEM. ❤️
Kommentera