Hej kompisar!
Det är lördagkväll och jag sitter ensam vaken...
Varning för ett vääääldigt långt inlägg! 😃🙈🙊
Lilleman sover sen 19,45 och älskling sen typ 20.15 😁
Jag är så känslig... Har varit det i ett par dagar å förknippar det med pms men jag tror även att jag bara är i nåt slags bearbetnings-tacksamhetsstadie. 🙏❤️
Jag tror inte man kan förstå tacksamheten som ivf-förälder, om man inte varit där själv. 🙏
Från ett fyrtiotal-femtiotal graviditetstest, utan ett plus, störtblödningar och ängslan, oro över att det "aldrig kommer bli Min tur"... Till hopp, ett jädrar anamma, en fight och tillslut vårt mål ❤️
Ett tag kändes det som att det mest genomgådda- och den kroppsdel som fick mest fokus var mitt underrede 😂 det är tragikomiskt när jag tänker tillbaka på hur det blev en vardag att vara på gynundersökningar - känna sig blottad, totalt utlämnad å jävligt liten...😕
Tänker På alla samtal jag haft med diverse läkare, när de försöker "prata på som vanligt" under dessa undersökningar... 🙄
Jag har bland annat hört en manlig överläkare pratat om sin man, om vad de ska göra på semestern osv. Samtidigt som han undersökt mig DÄR... Vad svarar jag?? "Mmmhmmmm... ja.. vad trevligt..." samtidigt som jag egentligen knappt lyssnar å vill vråla "men släpp ned mig å sluta prata semester med min Fiffi!!!" 🙄🤪
En undersökning innebar helt plötsligt att det skulle vara med en läkarstudent som hette "Olof - som ska lära sig om yrket" bara det att denne Olof aldrig verkat sett en halvnaken kvinna nångång för han blev hypergenerad och kollade jäkligt intresserat in i en skåplucka, så pass att överläkaren märkte det och gång på gång sa "kom HIT och kolla på skärmen!!" Behöver jag säga att JAG typ ville sjunka genom jorden eller nästan dö där å då!? 🙄🙄
Jag har under denna tid också varit med om många väldigt dåliga bemötanden (men så klart fanns det även några guldkorn också) från främst kvinnokliniken i Falun... 😕😕
Dålig kommunikation, väntetider på jourtid i flera flera timmar och ett stressat å otrevligt bemötande 😕
Det jag främst minns med förakt är när jag å älskling kom in i typ vecka 9 och jag blödde...
Klart vi var oroliga å kände att "fan nu går allt åt helvete!! Nu blir detta också ett missfall & nu dör vårt lilla lilla foster". 😔😔
Så möts vi av en stressad barnmorska som på riktigt säger "är det ett missfall så kan vi ändå inte göra något! Doktorn har massor att göra och det är bättre ni åker hem och sover å kommer tillbaka imorgon så ser vi då!" 🧐
Vem i hela friden skulle ens kunna åka hem å sova då!? 😳🤔
Jag blev arg å ledsen och tvärvägrade... fick fram att jag minsann inte tänkte åka hem förrän vi fått ett läkarsamtal å ett ultraljud & att jag absolut inte tänkte åka upp ensam dagen efter..." ville ha med älskling i allt där å då OM det hade gått åt skogen... ❤️
Som tur var kom det en trevlig läkare tillslut som snabbläst om vår historia och sa att det var självklart att vi skulle kolla!
Hjärtat slog och det levde... 🙏😍❤️
(Nä bebis la inte av en fis under fotograferingen 😁)
När vi gjorde KUB- test fick vi höra att bebisen var en frisk bebis...
OM ni bara kunde förstå lättnadens suck från den blivande Pappan 🙏❤️
På rutinultraljudet sa man samma sak och att hjärtat var friskt och fint (också en lättnad då storasyster här hemma har två medfödda hjärtfel)
Det knatade sen på och allt kändes både Lite konstigt å tomt, när vi helt plötsligt inte behövde vara på ivf-kliniken eller behövde springa på ultraljud eller likande...
Å i vecka 36 föddes en helt underbar liten liten pojke. VÅRAN pojke! ❤️
Vårt ALLT ❤️
Här började på nåt sätt en ny utmaning... Lilleman var en prematur, med gulsot som blev värre - hela tiden var vi på vippen att bli inlagda och i efterhand ångrar jag att jag inte satt ned foten och sa åt dom att ta bort vår permission, lägga in oss och hjälpa honom att må bättre snabbare... 😔
Men neonatalavdelningen var typ full, vi hade Nellan hemma å ett hus som inte var helt klart innan besiktning som snart skulle vara...
Amningen krånglade, Lilleman hade för kort tungband, stress, flängande till Falun varje dag och en liten som var både sjuk och hade för kort tungband, så han inte orkade äta gjorde att amningen aldrig kom igång och jag kände mig dålig för att han inte fick det han behövde. 😕
Jag har många gånger sagt att jag känt mig snuvad på den mysiga och lugna bebisbubblan. 😕🤔
Det hade vi aldrig någon och fick aldrig någon och innerst inne funderar jag på om min inre stress, som jag ibland har problem med, beror på allt som varit de senaste åren kring allt med ivf, förtidigt född bebis, utbyggnad, renovering osv... Om det är så att det kommer efter nu när det faktiskt ÄR lugnt. 😕🤔
Jag uppskattar mer att vara hemma å INTE boka in något med någon nu mer... Älskar att umgås med våran son och ge honom all fokus, när han är vaken och sen pyssla när han vilar. 😃 jag måste dock, återigen, bli bättre på att vila ibland jag med...
jag återhämtar mig sällan - fast jag vet å känner att jag behöver det... Det ska jag jobba på. 😃
Vi fick aldrig en bebisbubbla - men vi fick en frisk och perfekt pojke. 🙏❤️
Vi står stadigt som par och familj & jag ska bli bättre på att uppskatta- & ta vara på nuet och inte gräva ned mig i sådant som varit.. För jag kan inte ändra på starten där. 🙂
Just nu är jag extra tacksam mot livet, för att denna lilla pojke valde mig till just sin Mamma & sen gjort mig till en av de allra viktigaste personerna för honom. ❤️
Han skiner som en sol när han ser mig (och sin pappa) & att somna mot mig, med sin lilla hand greppandes om min, är trygghet för honom. 🙏❤️
Jag får äran att ligga där, släppa allt och snosa i hans hår. Finnas där, ge honom all trygghet & sen flytta över honom till hans säng. 🥰
Tiden står still när vi ligger där... Att höra hans andetag bli lugnare, höra honom snutta på nappen och snosa mot mig, andas in den där trygga "mamma-doften".
Det är så fint att jag måste fulgrina en skvätt! ❤️
Dessa stunder sparar jag i min allra finaste Ask av minnen, där inne i hjärtat. Så ska jag plocka fram de när de behövs som mest 😃❤️
Tänk om jag kunde förklara hur mycket denna lilla människa betyder för mig! ❤️
Om jag kunde sätta ORD på hur TACKSAM jag är som tillslut blev Mamma 🙏 Jag var på hårstråt att säga "Jag orkar inte mer... jag ger upp" men gav det en sista chans... Då blev det! Då hände det fantastiska stora! 🙏❤️
Å nu är det en liten minimänniska som tagit en sån stor del av mitt hjärta, av min själ.. av hela mig! 😍
Å jag kan inte minnas känslan innan han kom och inte tänka mig hur det vore att vara utan honom. 😳
Att blir Mamma är det största jag varit med om. Det finaste och mest värdefulla uppdrag jag fått av livet. Jag tänker förvalta detta förtroende sååå väl! 😃🙏❤️
Tillsammans med älskling ska vi fostra en liten pojke att bli en fin vän - med fina värderingar, en god man - som vet hur man behandlar kvinnor (& människor över huvudtaget) och så ska han veta att vi alltid alltid finns för honom, oavsett vad som hänt ska han alltid våga ringa oss och be om hjälp om något inte gått som han tänkte. 🙏
Det blev ett långt inlägg men det var tvunget att få komma ut... Det är ju trots allt därför jag skaffade min blogg från första början, för att kunna skriva av mig när det behövdes. 🙂
Nu ska jag krypa ned på min spikmatta, lyssna till sovande pojkar och lugna andetag.
Jag ska insupa lugnet och känslan 😃🙏
Godnatt folks! 🌸
Kommentera